vuxnabarnmammans

Och huvudet fattar inte. Eller VILL  inte förstå.

Först kom små försiktiga varningssignaler: Ojdå, magkatarrkänsla. Jaja, jag har väl druckit för mycket kaffe. Lite hjärtklappning. Jag måste nog bara vila lite. Trött, trött, trött. Ja, man blir ju trött av mörkret. Huvudvärk och yrsel. Vad är det här nu då?

Sedan börjar kroppen protestera lite mera högljutt. Magen säjer ifrån. Man börjar må lite sådär. Men, det går nog över.

Tillslut säjer kroppen att nu får det faktiskt vara nog! Då börjar den stora berg- och dalbaneresan.  Allt möjligt konstigt händer med kroppen. Det blir tvärstopp. Ibland känns det ganska ok. Man tänker, det här är nog på väg att vända, det var nog inte så farligt. Sedan bryter helvetet lös. Man kan inte tänka, inte sova, inte äta. Det känns som om man har all världens sjukdomar som man överhuvudtaget kan ha. Man mår så otroligt dåligt. Det går inte att beskriva.

Nu då? Jotack, ibland är det ganska ok en stund. Jag är bara så ARG. Arg på mig själv som inte har fattat. DEN HÄR GÅNGEN HELLER! Varför lär man sig aldrig? Ändå var jag ju faktiskt ute i tid den här gången. Mer i tid än förra gången.

Just nu är det lite sådär. Hjärnan orkar inte riktigt med. Jag orkar inte läsa så mycket. Jag som älskar att läsa. En bok är inte att tänka på. För mycket text funkar inte. En veckotidning är alldeles lagom. Slöbläddra lite så där. Dagstidning går ocksä bra. Internet går bra korta stunder. Nu när jag har suttit och skrivit och funderat så känns det att hjärnan inte riktigt orkar. TV går också bra. Bara titta och inte fundera så mycket. Det allra bästa är att gå ut. Andas och röra lite på sig. Utmärkt.!

Kommer jag att lära mig något den här gången då? När allt är över och det är som vanligt igen? Jag hoppas det. Jag hoppas att det inte blir "som vanligt" igen. Att jag till slut lär mig att lyssna på kroppen på riktigt och inte bara ångar på. Att ta hand om mig lite mera. Att vara lite mer egoistisk. Det får man fara. Det SKA man vara. För att må bra.