vuxnabarnmammans

...mamma, sambo, dotter, syster, moster, arbetskamrat och matte...Hmmm...undra hur ofta jag har tid och chans att bara vara C...

Jag gillar tunnbröd. Hembakat tunnbröd. Har man dessutom bakat det själv så är det ju naturligtvis ännu bättre...

I söndags var det dags. Det årliga tunnbrödbaket. Varje år bakar jag och S och ett annat par tunnbröd till julmarknaden som vi har i byn varje år. Vi håller på en hel dag varje år och bakar tunnbröd. Oftast en lördag. Det blir liksom roligare då och ofta slutar det med en liten fest på kvällen när baket är klart. I år blev det en söndag och det var kul det också. Man måste liksom rama in baket med lite trevligheter. I år åt vi ärtsoppa och drack punch. Gott och trevligt.

Att baka tunnbröd är ganska krävande. Det tar många år att lära sig hela processen. Jag har hållit på i ca tio år och än är jag inte fullärd. Min svärmor däremot, hon är ett proffs. Kan liksom receptet utantill. Eller recept, det finns ju bara ett grundrecept. Sedan tillsätter man lite av varje. Det finns nog lika många recept som bagare.

Det är många moment man ska lära sig. Man ska kunna avgöra när degen är bra. Man ska kunna göra "ämnen", kavla, få upp degen på en jättebakspade samt få in den i ugnen. Man ska kunna grädda brödet lagom. Är man fler som vi så har man varsitt moment. Jag är nog duktigast med kruskaveln. Att få till degen är nog inget för mig.

Tunnbrödbak är ju en jättegammal tradition. Hoppas den inte försvinner. Det är ju verkligen ett hantverk. Jag hoppas att någon vill lära sig efter mig.

Övervakaren lämnade mig för ett kort ögonblick för att trippa ner för trappan och dricka lite vatten i köket. Under tiden skyndade jag mig att lägga mig på sängen och låtsas sova.

Efter en kort stund hörde jag hans tassar i trappan igen. Han kom upp, tassade omkring på oroliga tassar. "Vart är hon, hon satt ju vid datorn nyss"? Till slut hittade han mig. Han hoppade upp i sängen, stirrade på mig ett kort ögonblick, slickade lite på mina byxor och lade sig med hakan på mitt smalben. Suckade, smaskade lite och på mindre än två minuter sov han djupt. Snarkade ljudligt med mig i tryggt förvar under sin lilla, lilla haka.

Jag har två barn. Nej, jag har två VUXNA barn. Vuxna! Det är ju inte klokt! Mina små är vuxna! Snart 28 och 24 år gamla!

Tänk, jag tror att alla föräldrar har svårt att fatta att deras småttingar blir vuxna. Åren bara går, liksom. När de är små så bara väntar man på att de ska växa på sig och PANG så fyller de nästan 30!

En sak är i alla fall sann: Man slutar aldrig att oroa sig. Fast de är vuxna så funderar man ibland: Hur ska det här gå då? Kommer det här att bli bra? Inte så att man misstror, nej då. Men man kan inte riktigt släppa taget.

Ibland känner jag på mig när något inte är riktigt som det ska. Jag får skärpa till mig för att inte lägga mig i. Egentligen vill jag bara fara iväg eller ringa och "rätta till". Tur att man (oftast i alla fall) sansar sig och väntar. Antingen kommer det eller också passerar det utan att man får veta. Man SKA inte veta allt heller.

Dom är ju vuxna...

Jag gillar böcker! Jag har alltid gillat böcker. Helst vill jag rå om dom. Och det ska vara inbundna böcker, inte pocket.

Så länge jag kan minnas har jag läst mycket. Förmodligen sedan jag lärde mig att läsa.

Tänk att hitta en sån där riktigt bra bok. En bok som man måste läsa medan man lagar mat. Man kan liksom inte släppa den. Man tänker "om jag skyndar mig med det här så hinner jag läsa tio minuter innan jag måste fortsätta med det där andra". Man läser på kvällen innan man ska sova. Och man läser allt för länge. Bara ett kapitel till...Oj, är klockan så mycket!

Just nu läser jag Stieg Larsson. Jättespännande! Förra boken jag läste av honom var så spännande att jag till slut var tvungen att lägga ifrån mig den ett tag. Jag pallade liksom inte att läsa mer just då.

Alltid när jag blir sjuk får jag dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag inte kan jobba. Jag vet att det är fel att tänka så, men så är det. Jag ska liksom "skynda" mig att bli frisk.

Jag fattar inte varför! Väntar jag på en tapperhetsmedalj om jag går till jobbet, eller vad? Jag VET att ingen tackar mig för att jag går och jobbar fast jag är sjuk. Jag vet att jag inte är oumbärlig. Jag vet verkligen allt det där. Men ändå...

För snart fyra år sedan så dundrade jag in i väggen. Bestämde mig då för att lyssna på kroppen och börja vara mer rädd om mig. Ändå har jag varit där på kanten några gånger efter det och liksom tittat ner. Jag är jätteduktig på att tala om för andra att de ska vara rädda om sig (känner ni igen er barn?), men själv så ska man liksom vara "duktig".

Jag blir arg på mig själv, men det är så himla svårt...

I natt har S och jag haft separata sovrum. Det var nog lika bra det, med tanke på att mina barn(!) påstår att jag lever ut väldigt när jag är förkyld!

Jag måste vara mycket sjukare än vad jag förstår själv! Ett helt läkarteam har vakat över mig HELA natten! Teamet bestod av doktor Emil och syster Selma. Doktorn tog verkligen sitt uppdrag på fullaste allvar och kollade av mig stup i kvarten. Han tittade, lyssnade och nosade(!) på mig hela tiden. Sjuksköterskan tog det mera lugnt och tittade bara på mig lite så där i ögonvrån någon enstaka gång.

Jag överlevde i alla fall natten och sitter nu upprätt med hjälp av Alvedon och nässpray.

Såklart att jag blev sjuk! Jag förstod att det skulle bli så! Ingen liten snuva här inte. Nähä, här snorar och hostar och snörvlar vi! Med pip i luftrören som extra krydda! Lite feber också! Allt i ett! Ett komplett höstförkylningsset!

Är den vackra delen av hösten redan över? Med alla fina färger? När jag tittar ut genom fönstret ser jag bara grått och lite, lite gult på träden. Alla fina röda och rostfärger är redan borta! Hur fort går tiden egentligen?

Precis när jag hade börjat gilla hösten lite, litegrann så försvann allt det vackra! Nu är det bara fult, fult, fult...

Vaknade i morse med liiite ont i halsen. Har haft det av och till i jag vet inte hur många dagar. Helt plötsligt, medan jag sitter och pratar med C, som är på besök, så blir jag förkyld. På mindre än två timmar är jag jättesnorig och nyser som bara den. Fryser liksom på huden. Hur fort kan man bli förkyld egentligen?

Jag har varken tid eller lust att vara förkyld! Har man det någonsin? Jag vill jobba! Har hur mycket som helst att göra på jobbet.

Egentligen vet jag inte...SKA jag verkligen...Men, jag gillar ju att skriva...

Jag har hållit på och velat en längre tid. Men, jag provar väl då. Jag har INTE bestämt mig riktigt. Nästa vecka är den kanske borta igen.

Men, OKEY då! Nu när vi har en ny kamera och allt!!