vuxnabarnmammans

Emil är en lustig liten vovve.

Ofta på kvällen så hinner han hoppa upp och lägga sig i vår säng innan vi har hunnit lägga oss. Han skyndar sig att mysa ner sig, gärna med huvudet på kudden. Han VET att han (oftast) inte får sova där på natten, men det skiter han fullständigt i. Han låter som om han skulle sova väldigt djupt. Det gör han inte, men han vill att man ska tro det.

Vi går och lägger oss och någon av oss säjer till honom att hoppa ner. Han gör det inte på första tillsägningen, inte heller på den andra och oftast inte på den tredje heller.

Till slut börjar han röra på sig. Sakta, sakta går det. Han rör sig bara så pass att man inte kan anklaga honom för att stå stilla.Han rör sig ungefär som om han vore jättegammal och stel och värkbruten. Ser dessutom väldigt sur ut. Provar oftast med att lägga sig på mattan nedanför sängen. Till slut så masar han sig iväg till sin korg där han vet att han ska sova på natten.

Den här scenen upprepas kväll efter kväll. Alltid på samma sätt. Det kan ju lyckas.